Cognatio multum potest

Innan jag sa "hej då" till mamma och pappa på Kastrup flygplats, den 13 augusti 2012, gav dem mig ett brev. Ett brev som, jag förstår, dem lagt ner mycket tid och energi på.

I brevet beskrev dem hur stolta dem båda var över mig och hur glada dem är för min skull att jag kommit dit jag är idag. Men egentligen borde dem vara stolta över sig själva. För att det är tack vare dem som jag är den jag är idag.
Det är tack vare dem jag vågar stå för mina åsikter, skratta och gråta. Det är tack vare dem jag vågade testa mina vingar och åka ut på äventyr på egen hand. Att få utforska en del av världen är det inte många som får göra. Det krävs engagemang, självförtroende men framför allt mod.

Mina föräldrar har precis firat sina födelsedagar. Pappa i början och mamma i slutet av januari månad. Att sitta på Skype och prata med dem betyder otroligt mycket. Att få se deras ansikten och att få höra dem skratta och berätta om sitt liv. Samtidigt så är det en trygghet för mig att veta att dem lyssnar på allt jag har att berätta.

Så vad jag vill säga är : 
Tack mamma och pappa för mina vingar

Jag älskar er ofattbart mycket. Detta hade jag aldrig klarat av utan er, ni är bäst!

Syrran, tro inte jag glöm dig. Du har och kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Du är min andra halva, utan dig är jag inte hel!

T