Visit from home

I tisdags hade jag en vanlig arbetsdag innan det var dags att träffa mamma igen för första gången på detta året och också på 7 månader. Jag var riktigt spänd och nervös att få träffa henne igen :)

Tanken var att när jag slutade jobba klockan 4 så skulle jag ta tåget 4.41. Men min värdmamma var tvungen att ringa larm-bolaget då larmet gick av utan anledning samma morgon. Så jag missade det tåget och tog istället 5.06 (lite halvt stressad över att mamma skulle få vänta länge på hotellet helt ensam)
Tanken var ju egentligen att jag skulle hämta henne på flygplatsen men så blev det inte heller.

Ajja.. väl på tåget kändes det som att jag aldrig skulle komma fram. Jag hade värsta resväskan i sätet mittemot mig och hade musik i öronen. Väl framme på Grand Central skulle jag sedan ta "shittle"n till Time square och sen gå till hotellet. Inne på Time Square var där tusentals med folk kändes det som.. och man trängdes för att komma över gatan, lagom irriterande emellanåt (men jag skulle ju få träffa mamma snart:)

När jag väl äntligen ser hotell-namnet lättar jag lite.
Sen ser jag mamma hålla upp en kamera mot ljusen "hon ska bara ta foto på Time Square" tänker jag. Jag ser en handväska bakom mamma och tänker "det va ju hemskt vad den där kvinnan står nära mamma, stackars henne". När jag väl kommer närmare mamma säger jag "Hej mamma!", ler och går fram för att krama henne. Men innan hon hinner säga något, dyker någon annan fram från bakom ryggen på henne - lillasyster!
Jag föll i tårar av lycka och inser att detta är en planerad överraskning, att ta med syrran hit för att hälsa på mig!

Där stod jag nästan mitt på Time Square i tårar. Tårar som symboliserade lycka, längtan och massor av saknad. Med min brist på socker, eftersom jag inte käkat sen lunch, började jag skaka eftersom så mycket adrenalin lämnad min kropp.

Denna veckan har varit så fantastiskt rolig! Vi har inte hunnit med så mycket som jag trodde, men vi har hunnit med det viktigaste - att få umgås och ta igen "förlorad tid".
Såklart fanns en saknad av att pappa inte var med, men är man ingen storstads-människa är det mycket pengar att lägga. Nu är det ju trots allt bara 5 månader innan jag får träffa honom igen :)

Mycket känslor hade jag när jag idag släppte av dem på flygplatsen, men lyckades ändå hålla tårarna tillbaka, även om det var svårt. Nu är dem i luften på väg HEM igen.

Fröknarna Kolenko i Central Park, NY

Vilken vecka!!

T - Livet slutar aldrig överraska..