3 så enkla ord

Det här med au-pair livet är skoj! Det är intressant: du är i ett främmande land, talar ett annat språk och du lever i en kultur annan från din egen. Jag trivs jättebra.
Men det finns saker som också blir lite "jobbiga" emellanåt. Jag som bott ensam i 2,5 år innan jag kom hit känner väl att det är enorm skillnad att helt plötsligt bo hos en familj igen, nästan som att "flytta hem igen" fast ändå inte. Min värdfamilj låter mig ha ett privatliv, dem frågar vem ska ska träffa och var jag ska, men det är ungefär det. Jag får göra i stort sett vad jag vill. Jag bor nere i en inredd källarvåning, med vardagsrum, badrum och mitt sovrum. Det är verkligen toppen här. Jag kan bara gå en våning upp när jag vill ha sällskap, någon att prata med eller när maten är klar ;) Och när jag känner för ensamtid går jag bara våningen ner igen och låser in mig på rummet. (ni som känner mig väl vet att låsa in sig på rummet inte riktigt är min grej, och att jag är uppe och spenderar tid med familjen så mycket jag kan).

Idag sa lilla M till mig när vi höll på att byta om från pyjamas till vanliga kläder "I like you", från ingenstans så säger han dessa 3 orden. Jag har ju sagt till honom "I love you" och han har svarat desamma tillbaka, men denna gången kändes det lite extra i hjärtat.

Jag vet om att jag gör ett bra jobb här, barnen gillar mig, jag kommer bra överens med föräldrarna och jag har kommit in i hela au-pair-grejen väldigt bra.

Igår blev jag erbjuden att stanna ett år till. Inte rakt ut, men jag och min värdmamma stod och pratade om allt möjligt. Jag berättade att jag, när jag kommer hem, har jobb att komma tillbaka till. Vi pratade om att de flesta au-pairer inte har något att komma hem till. Jag sa då, "om jag inte haft mitt jobb att komma hem till, hade jag övervägt att stanna ett år till". Då säger hon "jag skulle kunna vara väldigt egoistisk och be dig stanna" Hon sa också att "alla är ersättningsbara" (hård sanning, men det är sant). Men jag berättade då för henne, att det är inte lätt att få ett jobb i Sverige idag, nog inte någonstans. Hon gav mig alternativet att gå i collage här och jobba hos dem samtidigt, men det hjälper mig inte hemma direkt. Jag sa till henne att jag älskar mitt jobb, jag trivs jättebra. Jag sa att när det börjar närma sig, så kommer jag nog tycka det är riktigt skönt att komma hem. Som man alltid sagt "borta bra men hemma bäst"

Men efter det samtalet så går funderingarna hej vilt, vill jag stanna? Kan jag stanna bara 6 månader till? Svar: Ja. Men vill jag?

Undrar vad Lyckebo hade sagt ..
.. ajja, den tiden den sorgen

Innan jag kommer underfull med vad jag vill så njuter jag :)

T