När någon är din prioritet medan du är hans alternativ..

En nära vän och jag har diskuterat många gånger hur man innan varit "ung och dum". Mer i tanke kring killar då. Både hon och jag förälskade oss i en kille (inte samma då alltså), som inte kände samma sak för oss, för ett antal år sedan.
 En kille vi träffade fredag- och lördagsnätter. En kille vi körde mitt i natten för att träffa, väntade flera gånger på innan han skulle komma hem. En kille vi gav mycket men som vi fick så lite tillbaka av - varför?
Jo, för att vi trodde att det var så det skulle vara. Vi trodde att man hade det bra som det var. "att om en kille som honom väljer mig måste ju betyda något". Man levde på hoppet helt enkelt.

När vi kommer in i den där diskussionen inser vi hur dumma vi var, korkade vi var som inte insåg att vi förtjänade så mycket mycket mer.
Vänner sa det till oss "skit i honom, du förtjänar bättre än så" men vad hjälpte det?
Ibland måste man inse saker själv, då spelar det ingen roll hur mycket andra säger så för man har "koll på läget" (tror man). Man fäller många tårar över killen, som man bara helgen efter åker hem till för att träffa.
Man tar åt sig av varenda liten komplimang han säger, och ser det som ett tecken på att "han gillar mig".

Det sjuka av allt är att det pågick hur länge som helst!

Man måste ställa sig frågan: "är jag lycklig" ?  Man måste lära sig att inse att man är värd det bästa. Som bilden säger:

  Tillåt aldrig någon vara din prioritet när du är dennes alternativ

T