Jag minns när jag träffade dig första gången på dansgolvet. Våra blickar möttes och vi spenderade den natten tillsammans. Innan jag åkte hem igen morgonen efter, sa du "vi hörs" och min tanke var "yeah right! Vi kommer aldrig ses igen". Men fel hade jag.. Natten därpå spenderades också tillsammans, och ett mönster hade skapats.
Vi träffades till en början ute i dimman på helgerna. Enka sms ledde till att vi gick hem tillsammans kl halv fyra, när klubben hade stängt. Vi kunde ligga hela dagen efter framför tv'n, dela en pizza och bara vara.
Men helger blev veckodagar, och övernattningar mitt i veckan. Ibland hade du skrivit en lapp innan du åkte före mig hemifrån dig. Då låg även nyckeln för att jag skulle kunna låsa dörren efter mig.
Du sa saker som "jag vill hitta en tjej, som har blå ögon och långt mörkt hår, precis som du", "Du är så bra, du är så söt" och bla bla bla!
Men av någon anledning tittade du inte riktigt noga på vad du egentligen hade framför dig. Du hade en toppentjej, som var fäst vid dig. Men du såg inte. I hopp om att du någon gång skulle se mig, gick det ett helt år. Ett helt år av "obesvarad kärlek" eller förtjusning. Tänk om jag vetat redan från början att det skulle bli såhär. Tänk vad det kunde bevarat mig många frågor och funderingar, hjärtklappningar när jag stöter på dig, eller när jag ser en lika dan bil som du har.
Idag är jag glad att allt det där har försvunnit. Men ibland kan jag inte hjälpa att tänka hur det blivit om du sett mig för vad jag var. Och för vad jag ville och tyckte. Tänk om det blivit du och jag då, hur hade allt sett ut då?
Ibland blir man fundersam :)
T
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar